Vinglig
Att det skulle vara så jobbigt att "gå in" glasögonen trodde jag nog inte. Optikerna sa att det skulle ta ungefär en vecka innan det slutade snurra. Det är verkligen en skum känsla, golvet håller sig inte där det borde vara och jag har svårt att bedöma avstånd, både när jag sätter ner fötterna och när jag ska ta tag i något. Ni vet som det blir ibland när man går uppför en trappa och fortsätter fastän stegen är slut, så känns det nästan hela tiden. Tur att det går över.
Det blev en riktigt trevlig lunch. Anna-Maria sällskapade på solig gräsmatta med baguette och vi diskuterade alltifrån våra unga års dåliga kläd/smink-smak, till existentialism. Jag avskyr existentialism av hela mitt väsen, Kierkegaard med vänner kan jag hålla mig borta ifrån.
Anna skrattade åt mig och mitt vinglande, jag jämförde det med att vara full utan fördelen att faktiskt fått dricka alkohol, sedan åkte vi åt varsitt håll. I nordstan köpte jag en ny klösbräda till kissen eftersom skrället totalt massakrerat den gamla. Dessutom fick hon två små leksaksmöss och bollar som hon glatt kastade sig över. Sötiskatten.
Kommentarer
Trackback
