Åldersfunderingar
Helgen gick mycket fortare än vad jag hoppats att den skulle göra. På fredag var det utgång, med förfest på Kellys, och Sebastian som fyllde år. Jag åkte vidare därifrån vid nio för att träffa AnnaMaria och Martina som enligt utsago huserade på Rockbaren. När jag kommer dit är även söta Cissy där och vi går efter några öl över till DancingDingo för att shakea asses till gamla klassiker. Mucho roligt, indeed.
Men jag måste erkänna...
Jag vet inte om det beror på den eminenta ålder jag kommit upp i, eller bara att höstens intågande gör mig retlig, men SÅ himla kul är det inte att drälla på sleazy barer längre. Jag kommer nog spendera hösten vid köksbordet med god mat och vin istället. Jag är allt lite ambivalent angående min ålder. Dels känner jag att jag faktiskt gjort allt det där vilda, det mesta medan jag bodde i Stockholm. Fest flera dagar varje vecka, oavsett veckodag, och bakfull på jobbet var en regel snarare än undantag. Nu kan jag knappt ens tänka mig att gå ut kvällen innan jag har en föreläsning, och jag kommer på mig själv med att direkt tappa tålamodet med människor som inte står riktigt på samma platå som jag. Nästan en tredjedel av folket i min klass kommer direkt från gymnasiet, och jag känner mig redan mil från dem i livserfarenhet. Jag är 26, goddammit. Inte 35. Jag har det stadiga livet, jag har finaste fästmannen (ja, vi ska gifta oss), lägenhet i underbart centralt område och katt, som jag börjar bli mer och mer övertygad om är ett barnsubstitut, älskade skrällekatten. Jag är väldigt överbeskyddande. Och ja, jag funderar en hel del över barn, även om jag vet att situationen inte är den optimala just nu. Jag vill plugga klart först, jag vill ha en stadig grund under fötterna. Mycket moget av mig...
Sen har vi den andra sidan av mig, den som spenderade dagen med att se på Transformers med Per istället för att plugga. Den som frossar i web-comics och rosa teknikprylar, och lägger alla sina pengar på skor och kläder istället för att duktigt spara dem. Jag äter godis och bullar till frukost, lunch och middag och blir mycket gnällig när mina SciFi-serier gör säsongsuppehåll. Färgar håret i tid och otid, klär mig i svart-svart-svart och fräser åt folk jag inte gillar, särskilt människor med barnvagnar eller sådana som tar upp plats eller låter mycket eller bara patetiska människor helt enkelt..
Jag har inte lyckats komma på hur jag ska kombinera dessa aspekter av mig själv, det är som två halvor som inte riktigt passar ihop. Antingen är jag den vuxna eller eller den unga.
Det här förvirrar mig, särskilt som den första biten på nåt sätt tränger sig på, det känns som om det är den jag förväntas vara (av vem??). Ingenting passar in någonstans.
Kanske bara en höstkris, det börjar bli mörkt nu.
Men jag måste erkänna...
Jag vet inte om det beror på den eminenta ålder jag kommit upp i, eller bara att höstens intågande gör mig retlig, men SÅ himla kul är det inte att drälla på sleazy barer längre. Jag kommer nog spendera hösten vid köksbordet med god mat och vin istället. Jag är allt lite ambivalent angående min ålder. Dels känner jag att jag faktiskt gjort allt det där vilda, det mesta medan jag bodde i Stockholm. Fest flera dagar varje vecka, oavsett veckodag, och bakfull på jobbet var en regel snarare än undantag. Nu kan jag knappt ens tänka mig att gå ut kvällen innan jag har en föreläsning, och jag kommer på mig själv med att direkt tappa tålamodet med människor som inte står riktigt på samma platå som jag. Nästan en tredjedel av folket i min klass kommer direkt från gymnasiet, och jag känner mig redan mil från dem i livserfarenhet. Jag är 26, goddammit. Inte 35. Jag har det stadiga livet, jag har finaste fästmannen (ja, vi ska gifta oss), lägenhet i underbart centralt område och katt, som jag börjar bli mer och mer övertygad om är ett barnsubstitut, älskade skrällekatten. Jag är väldigt överbeskyddande. Och ja, jag funderar en hel del över barn, även om jag vet att situationen inte är den optimala just nu. Jag vill plugga klart först, jag vill ha en stadig grund under fötterna. Mycket moget av mig...
Sen har vi den andra sidan av mig, den som spenderade dagen med att se på Transformers med Per istället för att plugga. Den som frossar i web-comics och rosa teknikprylar, och lägger alla sina pengar på skor och kläder istället för att duktigt spara dem. Jag äter godis och bullar till frukost, lunch och middag och blir mycket gnällig när mina SciFi-serier gör säsongsuppehåll. Färgar håret i tid och otid, klär mig i svart-svart-svart och fräser åt folk jag inte gillar, särskilt människor med barnvagnar eller sådana som tar upp plats eller låter mycket eller bara patetiska människor helt enkelt..
Jag har inte lyckats komma på hur jag ska kombinera dessa aspekter av mig själv, det är som två halvor som inte riktigt passar ihop. Antingen är jag den vuxna eller eller den unga.
Det här förvirrar mig, särskilt som den första biten på nåt sätt tränger sig på, det känns som om det är den jag förväntas vara (av vem??). Ingenting passar in någonstans.
Kanske bara en höstkris, det börjar bli mörkt nu.
Kommentarer
Trackback
